Frågade receptionisten om jag kunde lämna min väska i rummet bredvid receptionen medans jag är inne på arkeologiska museet i Zadar. "Inga problem", säger hon.
Medans jag är på andra våningen om romartiden så upptäcker jag efter ett tag att jag är ensam. Härligt! Ingen trängsel och jag kan ta en stol och läsa på skärmarna i lugn och ro. Vakter fanns inte inne på muséet. När jag kommer ner så är det lika tomt där, lite märkligt tänker jag och tror att receptionisten sitter i något bakomrum. Ville titta igenom våning 1 också så tar god tid på mig och tittar på museet och folket utanför glasfönstren (undras vad de tänker om endast en person därinne?).
Hämtar väskan och ska bara öppna yttersta dörren mot gatan, låst. 'Skojar dom?' Tänker jag. Ropar hallå, hallå! 'Detta kan inte vara sant!' De har inte sagt till att muséet stänger, glömt min väska och mig! Folk kan titta på mig utanför gatan men kan inte hjälpa mig. Pinsamt, pulsen stiger...
Lite frestande att ta något åtråvärt från receptionsaffären men bestämmer mig för att köpa en penna och lägger 15 Kuna på disken. Nu gäller det att komma ut. Hittar en hel del böcker och arkeologiska statyer, arkiv och andra föremål i källaren och på kuratorns kontor. Innegården är full av gamla statyer ser jag genom fönstren. Ganska fräcka saker men är mest utbrytarsugen. Finner en dörr med röster på andra sidan, knackar, inget svar, knackar hårdare 'om någon bor på andra sidan så varför öppnar de inte?' Inser sedan att den fina trädörren leder ut mot gatan (undras vad de förbipasserande tänker när de hör knackningar?).
Hittar tillslut ett fönster mot innegården, stiger ut på fläkten och går mellan statyerna till kanten uppepå en mur. Hoppar ner och står på gatan. Skärrad, ringer en vän för att prata av mig, har svårt att hålla detta inom mig. Berättar för den hemlösa amerikanskan som jag råkar stöta på igen dagen efter. Tänker att det var tur att jag inte behövde ringa efter någon vakt eller polis. Det är nog bäst att inte säga något till muséet. Undras vad de tänkte om väskan, pengar på disken och ett öppet fönster dagen efter?

  Depression

I'm usually a happy guy. 90% of the time. Sometimes frustrated, annoyed, tired, litte down 9,9% and now we're down to the last 0,1% really depressed. I know this is over soon so no sucisidal, just shedding tears and depessing  songs like hand in glove, everyday is like sunday, shoreline ,tribute to Linn. It helps just like the bike who give me freedom. But far from a person who listen and touchs you. Never felt this lonely. I got to see what I wanted Krka waterfalls, Zadar, Split, really beautiful! Amazing places! I achieved pretty much what I dreamt of physically. Ran faster than I thought I would do in my, getting older,life.

Nothing of that matters. No one to share your joy ,feelings with. Your friends work, busy with their life and soon l get back to ordinary shit. Hi, what's up, 5 min superficial life. 

Listening to China girl. What l miss will never come back. 

Now I feel better. I know what I want to do. Now, ride the bike to the end of the sea. 

In the future, run faster than Therese. And run till I faint, till everything goes black and wake up with oxygen mask.

I thinking of learning a new language, but I want a teacher who can stand me. Who loves me in their own way. I will get nearer to life that way. 

Language? Maybe I will it will be in sucky French next time. Maybe in Deutsh. Maybe in the tongue my mother taught me when she even wasn't speaking her own mother tongue. Otherwise I would know another language, but she got used to other words. Your right Madonna! Express yourself. Than you, gracias, jag vill tacka livet, sillvouplais, einzweidrei polizei, warkarimazu. Czesc. Ni. Pravda. If you sitting in a bus in Malta and hear 'you won't believe it'. Don't go there for that. Go out and feel your longes, icecold water, wind, hunger, heat, joy, sadness, depression, caves, music, sea, mountain, love, life. Life don't waste it. Feel life. Your my East, North, West and sometimes it brings you very South.