Var nere i en håla innan arbetet började, kände oro för hälsan, livet, ekonomin,migrän, känningar i bröstet runt hjärtat och framförallt framtida ev utbrändhet när gråa november kommer. Jag har varit där och vill inte tillbaka dit. Denna psykiska oro sprider sig till fysiska kroppen. Detta var det som tinnitusläkaren sa.

Det var precis med de orden som det började vända. Nu vet jag varför jag känner som jag gör. Nu har jobbet börjat bra, lägenhetsköpet går bra och ekonomin vänder på sikt, formen är god och jag har en chans imorgon att uppnå mitt mål på milen. Även om det inte går imorgon så har jag fler chanser i år. Det är två kommentar till, förutom ovannämnda faktorer, som gjort att depressionen är borta nämligen att 'du är alldeles för frisk och lite bröstsmärtor är inget konstigt, det behöver inte betyda att det har något med hjärtat att göra.' Och kommentaren 'du har varit nere i skiten en gång och lyckats ta dig ur det, det vet du'.

Det hela ser ljusare ut och det hjälper inte att oroa sig. Nu när jag inte är lika orolig så känner kroppen sig bättre också.

Hur det går imorgon? Kanske, kanske inte. I vilket fall så vill jag inget hellre än att springa, gå in i en annan värld, glömma allt annat, veta att kroppen är frisk och lever till 100%. Veta att chansen finns att uppnå mitt högsta mål som jag försökt i ca 2år nu kantat av motgångar i form av fysiska skador och psykisk skit. Precis som en heroinmissbrukare känner så känner jag, fast hela kurvan är förskjuten uppåt. Missbrukaren normaltillstånd är väl när jag känner mig riktigt nere och hens topp mitt normaltillstånd som är att vara glad, mår bra och njuta av livet. Min topp kanske kommer imorgon, ska försöka beskriva den när jag varit där.